Det känns som att det kommer ta ett tag för mig att verkligen greppa att det är över för gott nu…
Jag känner mig lurad… Grundlurad till och med…
Jag tvivlar på att han verkligen menade allt han någonsin sa till mig… Jag var nog bara ett rebound trots allt… Hur mycket han än försöker förneka det så är det tydligt för mig nu att det var så…
Ett tidsfördriv för att koppla bort tankarna kring hans ex…
Jag har brutit ihop under natten, knappt sovit nånting pga mardrömmar och tårar.
Brutit ihop på väg till jobbet och även efter att jag kommit hit.
Alla säger att jag är så stark som klarade av att gå min egna väg… Men jag känner mig allt annat än stark just nu…
Den klippa jag hade tidigare som jag trodde jag kunde dela allt med är nu borta… För alltid…
Känner mig så fruktansvärt ensam och övergiven… Och som om det bara är fel på mig… Att jag inte passar i någons liv alls…
Jag önskar jag kunde vara någons första prioritet… Jag önskar jag faktiskt kunde hitta någon som aldrig kommer att såra mig och bara göra mig lycklig och glad… Jag önskar jag kunde hitta någon där jag inte behöver känna någon svartsjuka överhuvudtaget. Någon som bara har fokus för mig och ingen annan…
Någon som enbart åtrår mig och kommer alltid att göra det…
Jag trodde det skulle bli honom… Men ack så fel jag hade…
Varför måste han vara så jävla underbar på alla fuckings sätt som finns? Hade han varit en total idiot hade det varit så mycket lättare att bara hata honom och försöka glömma…
Men sanningen är ju den att det enda som orsakade mig förvirring och depp var just att han inte kunde nöja sig med enbart mig…
Fast det är ju en rätt stor grej?
Han sa att han ville göra så att jag kunde börja lita på människor igen… Hur skulle det någonsin kunnat vara möjligt när han vill vara med andra? Ha tårtan kvar samtidigt som han äter den?
Hur kan man lita på en sådan människa när man är funtad som mig?
Nej…. Jag var nog inget särskilt för hans del…
Bara ett rebound…
Det skär i hjärtat och själen… Jag vill bara hoppa ut från ett stup så smärtan slutar…