Skickade ett mail igår… Det lästes väldigt snabbt också…
Men inge svar… Undrar om jag ens kommer få något…
Ah well… inget jag kan göra något åt, men får jag inte något svar så vet jag ju vad den personens intentioner har varit ifrån början…
Fått en liten nertur ikväll… Blev väl lite för mycket när jag pratade med idiotens mamma och vi diskuterade vissa saker. Usch… Kom och tänka på allt dumt och elakt som den människan utsatte mig för under 2,5 års tid. Så otroligt glad för att jag lyckades ta mig ur det. Även om jag blivit väldigt ärrad och skadad av det.. Och antagligen lär det ta en väldig tid innan jag blir hel igen… Om jag någonsin kommer lyckas med det…
Det jag är mest rädd ska förstöra för mig är svartsjukan… Och tillits problemen… Och såklart, i kombo med allt det, min oerhört låga självkänsla…
Hade man levt i en perfekt värld så hade ju allt varit bra och löst sig… Men… Iom att jag är läskigt medveten om att det inte finns något som en perfekt värld så är jag lite rädd… Rädd för att bli sårad… Rädd för att allt bara går åt helvete… Rädd för att det är pga mig och min syn på förhållande som förstör allting…
Jag försöker vara openminded… Like fuck! Men ibland är det sjukt svårt och jobbigt ändå…
Känslan av att man är sjukt otillräcklig i så många nivåer att man bara vill kräkas på sig själv… Den är fan inte rolig… Men jag försöker kämpa med mitt psyke as fuck för att ta mig igenom det…
För jag har ju en förhoppning om att det en vacker dag i framtiden inte behöver vara så längre… Och då inte för att jag tror att jag kommer att ha ändrat syn på öppenheten i ett förhållande, för det är jag bergsäker på att jag inte kommer att göra… Har jag inte gjort det under alla dessa år tidigare så tror jag absolut inte att jag kommer att göra det nu…
Jag är väldigt ego, jag vet… Men är det så konstigt? Jag är hypersexuell… Vill ha sex dagligen, helst flera gånger på samma dag… Om jag då inte får det… samtidigt som min andra halva leker med andra… Ja… Då är det ett problem för mig… För jag kan inte se det då på något annat sätt än att det är jag som inte räcker till… Och att min andra halva isåfall hellre leker med andra än med mig…
Sure… så länge det är den här distansen som det är nu är det ju en sak… Så länge det inte går till överdrift ialf….
För när vi väl träffats så ligger all fokus på oss…
Men… Det jag är så oerhört rädd för är hur det blir den dagen denna distans inte finns längre… kommer det vara annorlunda då?
Ska nog försöka sova nu…. Och hoppas humöret blir bättre tills imorgon ialf…